summerbreeze

Det är en ensam kväll, jag har mycket tankar ikväll, behövde skriva av mig lite..
varken mer eller mindre, inget större, inget mindre. Inget allvarligt, bara ord i mitt huvud

Jag kommer absolut inte ihåg när jag kände mig trygg ensam senast.
Allt är upp och ner,
mitt hjärta är så himla trasigt att det sträcker sig ut till allt som finns inom räckhåll bara
för att hitta något att greppa sig fast vid. Något som kan laga det trasiga
längs där inne.
Jag vill stirra i taket tills inga känslor är för stora längre. Men istället gick jag ut,
gick i nästan två timmar och stannade på den högsta platsen jag vet.
Där tittade jag mig omkring,
såg långt borta men insåg att jag inte såg havet. Jag sjönk ner på knä, jag
saknar havet, saknar bruset av havet. De stora vågorna och den stora friheten
där de slår mot klipporna.
Jag vill bara gå omkring, jag är så trött på att
alltid vara tvungen att röra mig framåt, jag vill bara kunna stå still och
känna pulsen slå lugnt istället för i en rusande panik.
Snälla säg till när världen bli vacker, snälla säg till när
kärlek växer på träden, snälla säg till när hopp finns i blommorna på marken
jag går på och snälla säg till när någon ordnat så att musik spelas i
bakgrunden till mitt liv vart jag än går.

En man sa idag nere vid stationen att jag var så oerhört
vacker, att jag borde bli en modell, att jag borde ge mig in i branschen och
tjäna stora pengar. Vad hjälper det? Jag fascinerar, jag hänför men jag är för
trasig. Då räcker inte något vackert i världen, tyvärr!