Till alla med brustet hjärta

När jag var 15 år blev jag redlöst kär i en pojke, han var skranglig och smal med ett ärr på bröstet. Det var inte av ett krokodil bett utan av ett trasigt hjärta. Jag var en trasig själ och han var lugnet i en spöklik värld. En dag färgade jag håret svart och han färgade det med mig för att jag inte skulle känna mig ensam. Tiden gick, jag brukade skrika, gråta och slåss, han stod ut men så kom en sommar efter nästan 3 år, en regnig sommar i augusti då vi inte längre saknade varandra. Så efter en natt med tårar var det inte vi längre, vi kramades i trappan med hoppet att vi hörde ihop trots allt. Efter en vecka var vi tillsammans igen, men det funkade inte så, inget funkade, vi funkade inte. Och så kom hösten och vintern slog in stod jag inte ut, jag kunde inte andas längre, mina drömmar brändes fast och min värld var inte spöklik längre, jag ville springa mot drömmarnas värld men det var inte hans värld. Vi gick skilda vägar, jag grät mycket den natten, pappa sov i min säng. Nu är den skranglige pojken inte så smal längre men han har fortfarande ett ärr på bröstet och är fortfarande min vän. En 15 årig jag behövde honom, han var en bästa för mig då, men han är inte den bästa för mig nu. Så ibland måste man släppa taget om en kärlek som inte kan brinna och inte heller leva. Hur ont det än gör i hjärtat så lagas det alltid för att ge kärlek till någon annan, någon som kan springa med till drömmarnas värld, någon som är den bästa för mig nu. Och det har jag, han är den finaste jag vet och han springer bredvid precis lika fort. Jag älskar honom, min indie-prins!