Jag vet att jag inte skulle skriva på ett tag, men jag måste skriva av mig
Idag tog det slut, det finns ingen indie-prins i mitt liv och det gör fasligt ont.
Hjärtat har skrumpnat till ett litet russin och runt om är det bara svart, det gnager och biter, svider ibland precis som när tårar håller på att trängas ut genom ögonen men hålls tillbaka. Det är till och med svårt att svälja.
Var du tvungen att vara så vacker ikväll, så där perfekt med mina favorit kläder, den där skinnjackan, de där svarta byxorna och conversen med t-shirten jag snorade ner. Alla de där orden låter så lätt i en ensam bil, men att säga dem in i dina ögon gick inte. För i dina ögon var allt så underbart och jag ville aldrig att du skulle släppa mig med blicken.
Men du gjorde det, du släppte mina händer, släppte min blick och så där plötsligt var det inte tt vi, det var ett du och ett jag! Det skulle ju vara så enkelt men egentligen när man älskar någon är det så svårt. Speciellt när allt kunnat vara annorlunda.
Jag hade kunnat stanna här, här i staden och varit med dig för alltid. Men jag dör om jag stannar här, den här staden dödar mig. Jag hade kunnat stanna och glömma mina drömmar och bara stanna med dig. Men jag dör om jag glömmer mina drömmar. Jag måste försvinna här ifrån för att inte dö ut. Tyvärr dödade det oss.
Kanske en dag, när omständigheterna är andra blir det vi igen. Kanske, kanske inte. Ikväll orkar jag inte ens tänka, du var perfekt, jag slösade bort det. Tiden och ödet får bestämma nu!
jag somnar till Kevlarsjäl med Kent inatt!
Kärlek gör ont, men det går över, jag vet det!
