Nätter jag minns

Jag fick idén av fina Elsa Billgren där hon skrev om regn hon mindes, jag skriver om nätter och vackra pojkar som förändrade mig:

- Det var slutet på augusti, vi låg i samma säng och tittade i taket, du sa något men jag höll inte med. Jag skrek, skrek att du hade fel och la mig i soffan på andra sidan av rummet och du bad mig komma tillbaka. Så la jag mig bredvid dig igen men tårarna rann och jag sa: det är slut mellan oss. Du tittade på mig som om det inte var sant, vi höll varandra hårt och sa: imorgon när du går är det slut. Jag borrade in mig i ditt bröst och du drog dina fingrar i mitt hår. Jag knäppte av dig halsbandet jag gav dig på vår ett års dag och plötsligt var det inte vi. Allt var som på film, det var ett slut vackrare än sagor och på morgonen när jag gick sa vi hej då i dörren och jag gick från ditt hus. Sedan föll jag ihop på gatan och grät när ingen såg. Det var det svåraste jag gjort men jag tror det är så man ska göra slut när man gör slut med sin allra första pojkvän för allra första gången.

- Jag hade precis mött en indie-prins som tog mig med storm, det var första natten jag sov i hans säng. Den luktade hans parfym och kärlek. Plötsligt kommer han in i rummet med skinnjacka och converse och säger att det är dags att gå ut. Vi gick ut, stjärnorna lyste och det rök ur munnen när man andades. Vi gick och gick, pratade om livet och hur orättvist allt kan vara. Genom skogen på stigar som ledde oss till havet. Det låg så stilla, det blänkte helt magiskt och jag vet att jag tänkte att jag ska vara med honom för alltid om jag får chansen. Så sträckte han ut handen och viskade tätt i mitt öra: jag önskar att jag kunde segla ut över havet och ta dig med mig och vara med dig för alltid. Efter den kvällen hade han mitt hjärta i en ask och även om det inte blev vi för alltid så han besitter fortfarande nycklarna, även om han inte vet om det.

- Chicago var levande och jag skulle möta upp Chris vid hörnet av Madison Ave. Klockan var mycket men inte sent och han stod med hörlurarna på och väntade. Luften var fuktig och kvav och människor kom och gick men vi gick arm i arm och dansade oss fram över gatorna. Vi sjöng högt och tog med oss mat från en pizzeria. Han tog med mig till parken där det spelades musik och ljusen lyste långt in på natten, där la vi oss i gräset och pratade om hur allt hade kunnat vara om världen vore annorlunda. Då och då andades vi i takt och det kändes som om tiden hade stannat just där och då i Chicago. Vi komponerade ihop sång texter som ingen skulle förstå, låtsades som om staden var vår och jag kände mig mer levande än någonsin. Klockan tickade och blev 2. Jag ville inte gå hem, jag ville inte lämna Chicago när morgonen kom. Natten blev aldrig tyst men när morgonen kom hade jag en klump i bröstet och det kändes som om jag aldrig skulle bli levande igen om jag inte fick stanna en dag till. Efter den natten kommer Chicago alltid vara magiskt och levande för mig.


Den här bilden säger ungefär exakt hur jag känner just nu, kärlek är inget att leka med.....