Vågar du vara rädd?

Idag kom jag på varför jag älskar hösten.
Jag gick genom staden, den var tyst och kall, jag var ensam. I hörlurarna spelade Kent melankoliskt om livet och spillror som aldrig kan lagas. Löven föll tillsammans med några regnstänk från himlen och jag hade halsduken virad upp till öronen. Under den sjöng jag med i texterna, tittade upp under min blonda lugg och kände mig så där rockig, hård och deprimerad. Men ändå var det inte som förut, inte som någon annan höst då jag gått i regn och sjungit med om en trasig värld och känt mig rockig, hård och deprimerad. För det är inte så längre, min värld är inte trasig, jag är hel. och min värld är inte längre deprimerad, den är optimistisk. Jag känner mig inte längre hård som ett skal, jag känner mig öppen som ett hav för människor och äventyr.
Det här hösten är inte som någon annan höst, den är fortfarande fin men på ett helt annat sätt. Om någon bara visste hälften så mycket om hur en höst brukade vara med tårar, skrik, trasiga drömmar och ett liv som inte vore värt en enda sekund till då skulle nog alla uppskatta hösten lite mer än nu.
För hösten är verkligen fin, det insåg jag idag på vägen hem, den är inte bara fin när man är fylld av spöken och ångest. Den är ännu finare när man inte är det, för till sist kommer allt till den som vågar vara rädd, men framförallt till den som vågar trotsa den!