Up in the air

Jag taggar Emmaboda festivalen till tusen nu, herrejösses vad fint det ska bli!
Imorgon åker jag och två av mina bästa damer till skogarna för att dansa, sjunga och skratta, jag längtar så in i bomben och bryr mig inte ett dugg om vad väderlägsrapporten säger, så det så!

Ses på festival, jag, helena och stina kommer ha det allt för fint

Learn about life

Jag hittade en bild som säger allt. Den här sommaren har förändrat mig på så många vis. Dels har jag lärt mig uppskatta människors vänlighet, deras tillgivenhet och deras skratt. Men framförallt har jag lärt mig uppskatta mig själv. Efter att ha fått veta att jag kanske aldrig mer skulle få springa har jag börjat uppskatta min kropp. Jag är inte ledsen för att jag inte kan träna som innan, jag är glad att jag får ut och lunka då och då. Jag är inte ledsen att mitt ansikte är lite rundare, jag är glad att mitt ansikte är lika fint runt som kantigt. Jag är inte ledsen för att jag inte kan ha alla tighta klänningar, jag är glad att det finns kläder som passar min kropp så himla fint ändå. För herregud, vad är löprundor om man jämför med att sitta med vänner i en park och äta jordgubbar?

when the night falls

Precis innan jag skulle gå hem igår såg jag en pojke med finaste leendet och lockigaste långa håret. Han hade mysiga kläder och pratade med klingande dialekt. Vi delade öl och pussades lite. Klockan hann bli halv 3 innan jag kunde slita mig från denne man. När jag gick hem tänkte jag: herrejistanes vad fint det är med pojkar i långt hår och mysiga kläder. Sånna borde man pussa på oftare.



Nu ska jag hem till skåne och vara med alla fina därnere igen, det ska dansas och drickas vin. allt är lite mer magiskt där hemma helt enkelt!

Det är visst nån som är tillbaka

Jag skulle kunna skriva en hel bok om den här resan men jag ska bespara er besväret.


Jag började i gränna och mötte min finaste Stina




Vi plockade jordgubbar, hängde i parken, träffade en blond och underbar Mia och så dansade vi med härligt folk på Bongo när det blev mörkt. Till det dracks det glassiga drinkar, precis som man ska.


Sedan åkte jag en snabbis till Stockholm, där var så varmt att jag nästan svimmade. Sedan begav jag mig vidare norrut, det var en lång busstur och jag var barfoto precis som jag var mest hela tiden.

Där träffade jag min kära vän Jessica, hon hade en pojke, ett hus och en hund. Ungefär allt jag inte har. Men jag är rätt lycklig ändå ska sägas.

Därefter åkte jag till mina gudföräldrar och David som var hemma på besök lite för min skull. Vi satt uppe halva nätterna och pratade om allt som vi aldrig tidigare sagt. Det var långa och härliga nätter.


Sedan begav jag mig till Stockholm igen, träffade helt magiska Linnea och dansade på Debaser vid slussen och drack dåligt vitt vin. Jag och Anders trotsade sedan bakfyllan och gick på grönan, åt sushi och tittade på film på hans vind.

Sedan var det dags att sätta sig i bilen och åka till mor och far i Halmstad igen. Det gjorde ont i hjärtat. Jag har varit i veckor på flykt, jag var en aning flyktbenägen och jag vill bara iväg igen. I veckor har jag sovit på madrasser, på vindar och i mjuka sängar, folk har varit snällare än någon kan föreställa sig och räddat mig i alla lägen. Jag har insett på resans väg att det här med att leva i i en ryggsäck är det mest livsbefriande jag någonsin gjort. Att vara barfota på smutsiga gator och äta det som bjuds utan preferenser, att inte duscha så fort man blir smutsig och uppskatta när man kan ladda mobilen har varit helt underbart. Plötsligt har jag insett hur lite jag behöver, hur lite som behövs för att vara lycklig. Jag behöver inte tänka på kläder, inte på träning inte på mat för att vara harmonisk. En madrass på ett golv och vad som helst att äta räcker så bra. Att jag fått vara med vänner som betyder så mycket för mig har varit det som betytt något och såhär i efterhand inser jag att jag inte ens hade behövt ha med mig hälften av allt jag drog med mig ut. Men framförallt har jag insett hur fina människor är. De bjuder på mat, sina hus och på sig själva. Överallt har alla välkomnat mig med öppna armar, låtit mig sova på deras golv, butiksbiträden som gett mig gratis vatten när mynten inte räckt till och okända människor som lånat ut sina busskort utan att ens blinka. Efter den här resan har jag insett att det är en fin värld vi lever i, det finns gott kvar här och det är ingen idé att ge upp ännu. Mänskligheten är inte en förlorad art, den är vacker, speciell och har en hel hög med kvalitéer. Det ska jag aldrig glömma. Så länge jag lever.

Det är härligt att vara på rymmen jämt

Road-trippen börjar lida mot sitt slut. Det känns jobbigt i hjärtat. Jag har haft det helt underbart och lärt mig en hel del om både det ena och det andra. Jag har fått inse att alla saker man tror man behöver, behövs inte alls. Det ända som behövs är en ryggsäck med det allra viktigaste och vänner som ställer upp med en madrass. Det här livet i en väska med smutsiga fötter och otvättade kläder har varit det mest livsbefriande jag gjort. Att inte veta hur dagen ska sluta eller när den ska börja, det har räddat många delar av mig. Veckorna på rymmen har nog förändrat mig lite, jag tror inte så mycket på materiella ting, nu tror jag på godhet i människor och folks givmildhet till sina hem, till vatten i en flaska som är tom och ett busskort när inte kontanterna räcker. Alla fördomar jag tidigare hade till människan har fått stryk, för människor är fantastiska och inga saker i världen kan väga upp lyckan i att träffa en ny godhjärtad människa och bara titta på soluppgången tillsammans trotts att man precis mötts.

I belive in people, not things!
lägger upp bilder när jag är tillbaka i Halmstad igen!

Ruin one city at the time

Nu åker jag ut på road-trip runt sverige. Det känns som en gnutta magi. Så fram och med idag och några veckor framöver är bilden mitt hem, min garderob och min frihet. Jag kan inte ens beskriva hur fantastiskt det kommer bli att låta vägarna försvinna bakom mig, utan dator och utan omvärldens krav. Hjärtat och hjärnan får leda mig över gatorna.

• jag ska sitta vid en väg kant och spela på min gitarr
• jag ska prata med fina människor på vägkrogar
• jag ska göra saker på impuls
• jag ska hälsa på människor jag saknar och människor jag tycker om
• jag ska upptäcka städer som aldrig tidigare legat under mina fötter
• men framförallt ska jag göra det jag vill.

Så nu åker jag, mot jönköping styr jag mina första steg.

Bodies never lie

sedan jag fick order av doktorn att låta mina ben vila har jag insett hur mycket det betyder för mig att få dansa till musik, studsa hejdlöst i takt med basen och känna hjärtat slå i samma takt som trummorna. Jag har insett att springa inte är livet men jag kan inte tänka mig ett liv utan musik och utan dans. Och det är den insikten som har fått mig att låta min ben vila, jag struntar i om jag kan springa men jag vill kunna dansa till min musik så länge jag lever, det är det som gör mig lycklig och det är där och då jag är jag. Musiken och dansandet i takt är vad som är jag och det finns knappt något viktigare för mig.

bara en inflik

Bentatueringar är det finaste jag vet just nu.. helt fantastiskt



Åh vad jag vill bli en tattoo-lady!! ÄLSKA!