Det är visst nån som är tillbaka

Jag skulle kunna skriva en hel bok om den här resan men jag ska bespara er besväret.


Jag började i gränna och mötte min finaste Stina




Vi plockade jordgubbar, hängde i parken, träffade en blond och underbar Mia och så dansade vi med härligt folk på Bongo när det blev mörkt. Till det dracks det glassiga drinkar, precis som man ska.


Sedan åkte jag en snabbis till Stockholm, där var så varmt att jag nästan svimmade. Sedan begav jag mig vidare norrut, det var en lång busstur och jag var barfoto precis som jag var mest hela tiden.

Där träffade jag min kära vän Jessica, hon hade en pojke, ett hus och en hund. Ungefär allt jag inte har. Men jag är rätt lycklig ändå ska sägas.

Därefter åkte jag till mina gudföräldrar och David som var hemma på besök lite för min skull. Vi satt uppe halva nätterna och pratade om allt som vi aldrig tidigare sagt. Det var långa och härliga nätter.


Sedan begav jag mig till Stockholm igen, träffade helt magiska Linnea och dansade på Debaser vid slussen och drack dåligt vitt vin. Jag och Anders trotsade sedan bakfyllan och gick på grönan, åt sushi och tittade på film på hans vind.

Sedan var det dags att sätta sig i bilen och åka till mor och far i Halmstad igen. Det gjorde ont i hjärtat. Jag har varit i veckor på flykt, jag var en aning flyktbenägen och jag vill bara iväg igen. I veckor har jag sovit på madrasser, på vindar och i mjuka sängar, folk har varit snällare än någon kan föreställa sig och räddat mig i alla lägen. Jag har insett på resans väg att det här med att leva i i en ryggsäck är det mest livsbefriande jag någonsin gjort. Att vara barfota på smutsiga gator och äta det som bjuds utan preferenser, att inte duscha så fort man blir smutsig och uppskatta när man kan ladda mobilen har varit helt underbart. Plötsligt har jag insett hur lite jag behöver, hur lite som behövs för att vara lycklig. Jag behöver inte tänka på kläder, inte på träning inte på mat för att vara harmonisk. En madrass på ett golv och vad som helst att äta räcker så bra. Att jag fått vara med vänner som betyder så mycket för mig har varit det som betytt något och såhär i efterhand inser jag att jag inte ens hade behövt ha med mig hälften av allt jag drog med mig ut. Men framförallt har jag insett hur fina människor är. De bjuder på mat, sina hus och på sig själva. Överallt har alla välkomnat mig med öppna armar, låtit mig sova på deras golv, butiksbiträden som gett mig gratis vatten när mynten inte räckt till och okända människor som lånat ut sina busskort utan att ens blinka. Efter den här resan har jag insett att det är en fin värld vi lever i, det finns gott kvar här och det är ingen idé att ge upp ännu. Mänskligheten är inte en förlorad art, den är vacker, speciell och har en hel hög med kvalitéer. Det ska jag aldrig glömma. Så länge jag lever.