såhär dystert har det nog aldrig varit, eller så är det bara jag
Det är som om jag längtar till ett hem som aldrig kommer bli mitt, den 30 december kommer jag i alla fall åka dit en stund. När jag väl är där känner jag mig inte rastlös längre, chicago.
Jag dansar för mycket, stannar ute för länge, sover för lite och kärlek kallar mig inte längre.
Jag vet, patience and determination, så sant, vänta bara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar