Lyssnat på The Deportees hela förmiddagen med Anders som kom över på förmiddagskaffe och en liten promenad. Varannan rad dansar jag över golvet på min lägenhet som så många gånger förr innan jag gett mig ut i natten, nästa rad känner jag hur klumpen med tårar väller fram genom ögonen och jag måste sätta mig ner.
Det känns som om mitt liv är över, det känns som om allt är över. Det är inte sant, det är bara en paus i väntat på en ännu bättre höst. Men hur ska jag kunna lämna en plats som gett mig ett helt nytt liv?
när jag gick hem från efterfesten på treans i fredags var klockan så mycket att gatlamporna slocknade och solen hade börjat ge dagens första sken. Då insåg jag vad separationsångest verkligen är. I snart ett år har detta varit mitt hem. Jag har vandrat dessa gator tidiga mornar och allt för sena nätter. Jag har vandrat dessa gator i regn och nu i sommarsol. Det här är mitt hem och min fristad. Jag har spenderat nätter på klubbar och barer och jag har druckit mig redlöst full. Allt detta har jag gjort med människor jag tidigare inte visste fanns men nu har svårt att tänka mig leva utan. Under en tid var mitt hjärta dränkt med känslor men solen, värmen och vänner fick mig på bättre tankar. Ibland kändes tomma nätter fasansfulla och sömnen infann sig allt mer sällan. Men i takt med att nätterna i soffor blev alltfler infann sig tryggheten med att komma hem. Nu är det här jag sover allra bäst. Att säga med ord vad den här staden och de här människorna har gjort med mig är omöjligt. Det kommer vara nätter, platser och skratt som aldrig kommer försvinna. Kanske växte jag varken på längden eller bredden men jag vet att jag växt som människa. Det finns något härligt med att raggla hem klockan fem, och det finns något bitterljuvt i dagen efter. Men framförallt finns det något fantastiskt i att vakna och plocka upp telefonen bara för att säga "Igår var underbart och idag blir ännu bättre".
Så efter ett år på egna ben, i en ny stad, på en plats som först verkade kall, hård och opålitlig har jag funnit kraft. Kraft att kunna säga att jag hellre springer ensam och vild än står still tillsammans och trygg. För här, här är jag aldrig ensam men alltid vild. Det är vad separationsångest är för mig, och framförallt att hitta hem!
Hej då Hem, jag åker bara bort ett tag!
3 kommentarer:
Wow. Va fint du skriver om den där skarven mellan det nya och det gamla ♥
Tack!
Det känns väldigt skönt med det korta, men jag undrar om det inte blev i kortaste laget ändå...Men jag antar att jag vänjer mig.
Tack tack tack finaste du! Det känns så fruktansvärt märkligt alltihopa, och idag var jag tillbaka i skolan bara för att dricka kaffe, och allt var som vanligt igen. Bortsätt från att det inte är mitt, korridorerna var inte mina att gå i längre. Allt är någon annans nu, och det känns minst sagt sorgligt!
Vad härligt du skriver om din Lund-kärlek, och framför allt - att du har haft det så bra dit du flyttade! Jag önskar av hela mitt hjärta att jag får det lika bra som dig en dag när jag bestämmer mig för att rymma min väg. Och vem vet, kanske hamnar jag också i fina Lund?
Skicka en kommentar